@LIN@

Alla har vi nog någon som lämnat jorden för att bli en vacker ängel. Vi är många som bär en sorg inom oss. En sorg som med åren visserligen blir svagare men som ändå aldrig lämnar oss helt. Många tänder förmodligen ett ljus vid någons för alltid älskad och saknad persons grav idag.
Jag är en av dom. Tillsammans med mina barn cyklade vi iväg till Hovshagas kyrkogård för att tända ljus vid mina mor- och farföräldrars gravar. Atmosfären på kyrkogården var som varje år, vid denna tidpunkten, mjuk och vacker. Ljus prydde nästan alla vackra gravplatser och vi mötte andra som också var där för att kanske tala med eller bara minnas den vackra tid då den/de saknade personen/personerna var vid liv.

Jag har genom livet mist många fina människor. Men det finns en som för ALLTID satt ett extra djupt spår i mig och det är min kära mormor. Jag minns hennes härliga skratt, hennes trygga rosdoftande famn och hennes omtanke, kärlek och livsglädje. Det finns ingen som hon. Hon var god rakt igenom. Hon var rolig och älskade musik, hon tröstade och muntrade upp och hennes humor...hahahha...jag älskade hennes humor. Och det går inte en vecka utan att jag tänker på henne. 
Denna dikten skrev jag och läste upp på hennes begravning. Hur jag orkade läsa den utan att bryta ihop förblir en gåta. Och den publicerades i SMP en kort tid därefter.
    

Älskade mormor, 

Lugnet sänker sig, tystnaden omfamnar mig
Smärtan inuti mig är djup, som ett mörkt oändligt stup
Hjälplöst ser jag på, fast jag vet…ändå
Att jag inget kan göra, bara finnas och beröra.

Jag klappar din kind försiktigt, inget annat än du, är just nu viktigt
Du ser mig inte men din blick vilar på mig ändå, åh..jag önskar så,
Att du hör vad jag säger dig – DU betyder så mycket för mig.
En tår rinner ner för min kind, bröstet fylls av en iskall vind

Jag håller din tunna och livlösa hand, vill inte släppa detta sista band
Du valde att lämna när jag inte var där, mina ord min sorg klär
Den tomhet du lämnat efter dig…bedövar mig
Du ville inte att jag skulle gråta, du sa:

Livet och döden förblir människans gåta.
Jag kommer alltid att älska dig mormor lilla,
ända tills mitt hjärta också står stilla.
Och du kommer alltid att fattas mig,
jag kommer att sakna dig så
Alldeles för tidigt fick vi säga Hej då.