@LIN@

Då var det blivit dags - Att säga hej då till mina trogna läsare, till DIG som följt mig sedan dag 1 då jag började blogga.
 Jag måste erkänna att det känns lite vemodigt. Men som sagt. Livet går vidare. Jag har provat på att blogga men valt att sluta också. Många tror att jag slutar på grunda av en del taskiga kommentarer jag fått. Jag vill än en gång poängtera att det inte är på grund av det. Jag hinner helt enkelt inte att blogga.
Även fast man lär sig det tekniska , får in flyt med att plocka in bilder och så vidare så tar det faktiskt tid. Och vet ni...när man bloggar så lever man i bloggvärlden. Jag har inte varit närvarande i NUET så mycket. Varje gång det hänt något så har alltid tanken funnits där:
"Det måste jag blogga om"
"Skit också, jag har inte med mig kameran" eller så har jag med mig kameran och får panik för att jag inte får upp den ur väska tillräckligt fort. 
Det ska bli skönt att släppa det.
Jag kommer att följa mina bloggfavoriter istället:) Jag älskar inte bara att skriva - jag älskar att läsa också och det är ett måste för mig innan jag går och lägger mig. 
Innan jag säger hej då så tänkte jag bjuda på ett par sista Alina-bilder.

På korten nedan ser ni gruppen Wonderband. Behöver ni hyra in ett band till en privatfest eller en företagsfest så kan jag varmt rekommendera dem. Jag har hört dem vid tre tillfällen och de kan verkligen konsten att få igång en fest. De spelar precis allt i partyväg du kan önska, såväl disco som rock. GRYMMA!!! helt enkelt! 
Gå in på deras hemsida och kika http://wonderband.se

 

Här ser ni mig som Punkrockare. Hår fixat av Helena Janson (Carpe Diem) och sminkhjälp fick jag på Make Up Store. VA? Jo, jag skulle komma till det. Jag var på rockfest och jag är en sådan som går in för utklädnad så... Men grejen är den att det var inte så svårt att vara punkrockare. Jag umgicks med folk i punkvärlden ett tag. Och den tjejen jag umgick med mest under en period var punkare. Så...det jag har på mig är det som redan fanns i min garderob, förutom kängorna som jag lånat av Åse och nya strumpor då.
Anyway...hahahha...dagen efter! Barnen kände ett antal gånger på mitt hår - som inte vek sig... Alltså...Helena hade använt någon form av klisterspray så jag vaknade med tupkammen intakt i stort sett. Såg helt galet ut då jag satte mig i bilen för att åka till Helena och få håret återställt igen. Det krävdes en hel del tvättar, men det var det värt:)
    
PS. Jag klämde kammen i bildörren. Gorde det ont eller gjorde det ont?

Tja..det finns mycket mer jag skulle kunna skriva om, och dela med er men jag börjar faktiskt bli pömsen. Hade ju tänkt ta ett glas vin och sett en film. Blidde inte så. Jag ska sussa - försöka ialla fall, för det är fullmåneperiod och då sover jag alltid uruselt.

Cyberkramar till alla fina härliga människor, unga som gamla. Livet innehåller så många berg-och-dal-banor och jag vet - med facit i hand - att man alltid kommer ur svackorna, hur djupa de än är och hur hopplöst det än må verka för stunden. Bejaka dig själv. Du är unik, för det finns faktiskt bara en endaste precis som Du.

@lin@